De senaste dagarna har jag läst många synpunkter i mitt nyhetsflöde. Jag har sett länkar från och jag har diskuterat med flera intellektuella människor. Allt tycks handla om dessa 87% kontra 13%. Det handlar om ilska. Frustration. Förvåning. Sorg. Shock om ni så vill. Analyserna haglar och jag antar att även mitt inlägg kommer upplevas som någon form av amatöranalys.

Vad är en fråga utan ett svar? "Retorisk" svarar något smartass och missar därmed poängen. En retorisk fråga saknar aldrig svar, svaret finns där underförstått eller ges av retorikern själv i ett senare skede. En fråga utan svar utmanar vårt intellekt och vår analytiska förmåga, vilket ifall utamningen accepteras leder till ökad förståelse och kanske rentav till pudelns kärna. Men vårt intellekt är begränsat, hos vissa mer än hos andra eller i alla fall på olika sätt. Hur som helst tänkte jag att jag skulle utmana mitt eget med frågan: Varför dessa 13% och vad gör man nu? Nå, bara genom att säga ordet "man" har jag uteslutit 13% av den svenska befolkningen, fråntagit dem ansvar och lagt det på "oss andra." Och HÄR ligger nog det stora problemet, pudelns berömda kärna, men jag återkommer till det (Ägget kom förresten före hönan, så har vi rätt ut den gåtan också).

Röstat är röstat. Vad som skett går inte att ändra. Varför blev det som det blev? Och vi kommer till den största frågan, som sätter skräck i så många besvikna väljare: Är 13% av Sveriges befolkning rasister?

???

Bitch please!

Säga vad man vill om Sverigedemokraternas företrädare men det är inte många av de 13% av väljarna som röstar på främlingsfientliga åsikter. Eller på charmtroll med järnrör. Det handlar om en känsla av svek. Sveriges politikerkår och detta jippo som skulle föreställa en valrörelse tjänade inte till annat än tröttsamma diskussioner om pengar och hur oduglig den andra sidan är på att regera. Politiker som med stolthet deklarerar: "jag har pratat med N.N" ur den svenska befolkningen illustrerar bara deras verklighetsfrånvändning.

Grattis, herr politiker (för de flesta är onekligen herrar), du har lyssnat på EN människa för att denne sagt EXAKT det du ville höra. Och nu använder du henom i ditt spel om att komma till makten - vi kan nästan kalla det kampen om Järntronen - och slänger i ansiktet på dina motståndare: Se vad er politik drabbat eller kommer att drabba den här stackars lilla människan. Vad ska ni göra åt det, va? På så sätt reduceras vi vanliga människor till brickor i ert spel, åsikter som ni lyfter fram endast när det tjänar era syften. En av mina teser är därför: DET är vad alla dessa människor har insett under dessa år. Att politiker spelar ett maktspel och vi väljare försvinner ut i periferin. Valrörelsen kom ironiskt nog att handla mycket om just Förtroendefrågan och här har vi resultatet: 13% av Sveriges befolkning tror inte på sittande politikers värnande om deras bästa. 13% (kanske 10-11% om man räknar bort de som faktiskt attraheras av de främlingsfientliga, hatiska strömningar som genomsyrar partiets företrädare) av Svenska folket föraktar politikerna så till den grad att de låter sig hypnotiseras av de enkla raka svaren och låter historien upprepa sig själv. För som jag nämnde tidigare, många är de människor som inte orkar eller vill sätta sig in i politiken och andra frågor som i förlängningen avgör både deras egen och andras framtid, och dessa människor vill gärna tro på de raka svaren. De enkla svaren. Syndabockspolitik. Martyrpolitik. Ett resonemang otäckt nära Dolkstötslegenden. 

Är 13% rasister? Attraheras så många som 13% av uttalanden som "nu skiter vi i den här lilla horan" och "muslimerna är det största hotet i modern tid?" Som min underbart charmige och kloke vän Joel så vackert uttryckte det: "Det verkar som att jag är en av 97% ur Sveriges befolkning som röstade ned feminismen." 

Politikerna har ett stort ansvar. Visst kan man lasta Alliansen för att under sina åtta år vid makten givit Sverigedemokraterna grogrund för en uppgång på över tio procentenheter, men det är inte deras fel. Då är vi återigen inne på syndabockspolitik. ALLA har ett ansvar, politiker som medborgare. Politiker har ansvar att driva invånarnas frågor, lyssna och handla efter vad de själva tycker är rätt. För det räcker inte med att som Alliansen lyssna på vad väljarna tycker är viktigt och sedan säga att det är just det man står för, det handlar om att vara övertygande och faktiskt ha en idé om vad man ska göra och hur, och ha folkets bästa framför ögonen och inte sitt eget och sina närmaste vänners. Vårt ansvar som medborgare är att visa solidaritet med varandra och visa att trots den riktning som både Sverige och övriga världen tagit de senaste århundradena i form av kapitalism, marknadsliberalism och allt-åt-mig-politik så lever människovärdet vidare som det högst överordnade. Människovärdet och jordens framtid. 

Är 13% rasister? Vi mot dem! ÄR det du? Är det han? Är det hon? Är det dom? Misstänksamhet och häxjakt är det sista vi behöver. Fiendskap gentemot våra medmänniskor tjänar bara till att spä på de obehagliga strömningar som blivit starkare och starkare de senaste åren. Pudelns kärna? Där har vi den - lyssna på varandra. Visa varandra tillit och solidaritet. Medborgare och politiker måste båda visa med handling att en bättre värld är möjlig. Det enda som krävs är idéer och mod.

Så jag vill uppmana alla: Var inte rädda! Var inte misstänksamma och uteslutande. Det finns ingenting som heter 87% vs 13%, det finns ingenting som heter vi mot dem. Det finns bara vi - människor - och vår hållbara framtid. DÄR ligger kampen. Jag vill mana till lugn - att anklaga alla som röstat på SD gör endast dessa människor arga - får dem att känna sig ännu mer utsatta och svikna - och motar dem längre bort från det varma samhälle som vi alla borde tillhöra.

Fördöm inte - lyssna. 

Vi hör alla samman

/JTJ

Det är dagen efter valdagen. Ett digert arbete väntar för den tillträdande nya regeringen. Vilka kan tänka sig att samarbeta? Vilka kan man tänka sig att samarbeta med? Vilka kliver fram och tar ansvar? Det politiska läget är plötsligt väldigt knepigt. Svenska folket har röstat och de har röstat för en förändring, men hur ska den här förändringen kunna ske och vad kommer den innebära? 

Många är frågorna. Många är inläggen. Stor är sorgen och frustrationen. Vissa sörjer alliansens storförlust. Andra sörjer över att de rödgröna inte verkar få egen majoritet. 87% av Sveriges befolkning sörjer för att ett fruktat parti fått resterande 13% av rösterna. Många har helt enkelt ingen åsikt. Resterande 13% tänkte jag ägna mycket av mitt inlägg till att försöka förstå.

Det finns inte EN förklaring. Det finns många gemensamma nämnare som knyter samman Sverigedemokraternas röstare, men var och en har haft sina skäl och sina anledningar. Sverige är ett unikt land och kan bli ännu mer unikt, men strömningarna som råder i det Svenska samhället är inte unika för Sverige. Överallt blåser det upp till storm. Det har kokat för en lång tid i stora delar av världen. Av frustration. Av ilska men främst av allt av oro. Rädsla - denna ständiga orsak till negativa spiraler. Säga vad man vill om Star wars, men jag måste hålla med om deras teori: Rädsla leder till ilska - ilska leder till hat - hat leder till lidande. Människor har varit rädda länge av flera olika anledningar. Rädda så länge att rädslan övergått i ilska och i vissa fall även hat. Men vad är de rädda för? Vad är de arga på, frustrerade över? Jag tänker inte blanda in världspolitiken mer än nödvändigt utan - skrämmande likt dem jag vill motverka - hålla mitt resonemang så mycket som möjligt innanför landets gränser.

Krig och andra katastrofer har alltid föranlett stora flyktingströmmar och efter omskakningen 2001 har kurvan av krigiskhet eskalerat. Irakkriget, USA's krig mot terrorismen, jakten på Bin-laden och Hussein, inbördeskrig och oroligheter i östasien, arabiska våren, krig i gazaremsan och västasien. Rysslands krig mot Ukraina, ISIS härjningar i mellanöstern som blir värre och värre. Män som sedan millenniumskiftet gjort som människan alltid gjort - illdåd i religionens namn - och därmed dragit ett fruktansvärt dåligt rykte över en världsreligion som i mångt och mycket inte är mer skrämmande än någon annan. Lägg på detta en finanskris som bringat flera länder ned på knä.

Och allt detta får vi höra talas om hemma i Sverige. Människor blir rädda, människor undrar varför, människor söker enkla svar på svåra, komplexa frågor. Det är just de här svaren som högerextrema partier har så lätt att ge. Det är bara att peka på en syndabock med hela handen och högljutt exklamera "Där har ni problemet - där har ni källan till allt ont." För dem som inte har energin eller intresset att själva sätta sig in i problematiken eller själva reflektera bortom den information de får är den typen av argument väldigt lätt att ta till sig. Det är på det sättet som vi genom världshistorien kan utläsa hur de stora tyrannierna vuxit fram, åtminstone de som började som demokratiska. Det är den typen av retorik - syndaboksretoriken - som vi måste vara vaksamma på. En annan mycket stark varningssignal är när någon eller några ikläder sig martyrrollen. Bara för att man proppar ull i öronen blir man inget får. Att företrädarna är fårskallar är heller inget skäl att tro att de är lammungar. 

Men 13% av Sveriges befolkning röstade på detta enkla alternativ. Jag har sett många statusuppdateringar som anger att "Nästan var nionde Svensk är Sverigedomkrat" och "Rasismen har nu på allvar fått fotfäste i vårt land." Själv tycker jag förstås att denna utveckling är både skrämmande och aningen överraskande, men det måste ses i ljuset av de gångna åren. Rädslan för hot utifrån är förstås en stor faktor för många men jag tror att de allra flesta som röstat på Sverigedemokraterna har gjort så av frustration över inrikespolitiken och vårt samhälles utvekling. En under de senaste fyra åren bakbunden regering. Hög arbetslöshet, ökande utförsäkringar, ökande klyftor och en havererande välfärd som läcker pengar till privata vinstdrivande företag har fått många att inse att en förändring är nödvändig. Tyvärr har många sökt efter enkla lösningar istället för genomtänkta, men förhoppningsvis kan en ny regering visa dessa osäkra, frustrerade väljare att en förändring är möjlig utan exkluderande medel och utan att "röja undan syndabockarna." 

Men främst av allt är det VI som måste vara tydliga. VI som vill ha ett varmt, kärleksfullt och hållbart samhälle. VI som bryr oss om idéer och visioner, som vill få bukt med fiendskapet och åter vända strålkastarljuset till glädje, värme, ljus och kärlek. VI måste visa - inte bara genom ord utan genom handling - hur fantastiska vi människor kan vara, hur mycket starkare än rädslan och ilskan som kärleken och medmänskligheten är när den ges chans att gro. Det ligger i allas vår makt och är även allas vårt ansvar, att visa för våra medmänniskor att det finns lösningar bortom skuldbeläggande och att rädsla, ilska och avsky aldrig är en konstruktiv kraft. Vi måste visa de frustrerade tvivlarna att man inte behöver bränna ner ett hus för att byta dess inredning. 

Det är rädslan som driver människan till destruktivitet. Det sista vi behöver nu är en häxjakt på "De där tretton procenten som är rasister". Vi har inte råd att bli misstänksamma och låsa in oss. Vi har inte råd att bli rädda.

Vi måste ena oss. Mot rasismen. För ett öppet, tolerant, inkluderande och välkomnande samhälle.

Vi måste ena oss - om inte i grupp så i tanke och handling - om att kärlek och värme är det enskilt krafitgaste vapnet mot hat och kyla.

Vi måste ena oss - för motsatsen till enighet är splittring. En splittring som hotar att slita landet och oss människor i stycken.

Var inte rädd. Blunda och andas. Känn ljuset inom dig. Känn glädjen och kärleken som alltid finns där hur liten den än må vara. Känn det, uppfylls av det... Och sprid det till andra. Tänd ditt ljus och låt det brinna - tillsammans ska vi fruktan, hat, missnöje och mörker övervinna.

//Jon the Joyful